Resan till Indonesien förändrade mitt liv. Efter att i tjugo år rest 7 km på semester blev jag erbjudan att följa med till Indonesien, där började mitt livs  äventyr. När jag sedan lämnade paradisön, de vita stränderna och begav mig inåt landet fick jag förmånen att möta människorna som lever sina liv i djungeln. En dag hade jag blivit inbjuden till ett hem och klädde mig lite fint, så i en blommig klänning kom jag vandrandes på stigen när det började prassla i buskarna, de hade nåtts av ryktet att jag skulle komma. Det som utspelades sig då var som från en film, de skrattade åt mig, nöp och klämde på mig något så märkligt hade de aldrig sett. Barnen flockades runt mig, huvudet snurrade, hela jag snurrade där står jag på mitt livs fjärde flygresa, en präktig miljöstrateg från Sverige och möter människor som aldrig sett en människa med så blekt skinn som jag.  Jag har haft förmånen att få komma tillbaka och det har berört mig djupt.  I en radie på några kilometer utan önskan om att få se världen lever de sina liv. De har det tufft men är fyllda av glädje och nyfikenhet, de har öppnat upp sin hem och jag har fått ta del av deras liv.  Den vackraste gåva jag någonsin fått är en hink med 10 liter vatten.

De har lärt mig mycket och vad som är viktigt i livet – Djungelns lag – Ensam är inte stark utan det är tillsammans vi överlever.

De är drabbade av klimatförändringarna fast de aldrig varit med och påverkat. Det jag tidigare sett på TV och läst om i tidningar har jag nu sett med egna ögon. Rullgardinen har dragits upp, filtret/skyddet från TVn är borta jag ser klart och det är otroligt smärtsamt… Jag har förbrukat mina koldioxidutsläpp för länge sedan och för många år framöver.

Av hänsyn och respekt för mina vänner i djungeln och alla andra som är drabbade av klimatförändringarna har jag tagit beslutet att inte flyga mer…

Följ med på en spännande och glädjefylld resa!

I mitten av augusti 2018 utplånades min by under ett antal veckor av jordbävningar på ön Lombok. Tackolov överlevde alla i byn men deras hem finns inte mer. Tack vare fantastiska vänner men även från okända så samlades det in på en helg 20 000  kronor ca 2 200 US dollar. Fick hjälp av banken med att skicka ner pengarna, då kom nästa hinder alla banker och bankomater hade raserats i jordbävningarna så de kunde inte komma åt pengarna. Ingen vågade ta sig till huvudstaden på grund av alla efterskalv. När det till slut lugnat ner sig så gav de sig iväg. För pengarna kunde de köpa ris, grönsaker, matolja och mediciner. De bad om ursäkt att de även köpt en omgång filtar, även om det gått en månad så sover de fortfarande under bar himmel ute på risfälten. Barn och gamla har fått skydd av UNs flyktingtält. Mitt hjärta gråter, dessa fantastiska människor som lärt mig så mycket om livet och att ställa upp för varandra. Nu  sover de under bar himmel medans jag  kan äta mig mätt varje dag och har tak över huvudet. ”I am because you are”

Januari 2019. De har fortfarande inte fått den hjälp som utlovats…

Augusti 2019. Ett år har gått och ännu har inget hänt. Turistorterna har börjat byggas upp men lokalbefolkningen får vänta…

Februari 2020. Nu börjar pengar att delas ut till att köpa material för att kunna bygga upp sina hus igen.  Kravet är att det ska vara traditionsenligt i trä och bambu, inga moderna material.

2022. Livet börjar återgå även om det aldrig blir som förut.